Nu andas jag ut!

Den 24 januari kraschade mitt barnbarn i pulkabacken och fick svåra skall- och benskador.

Tretton långa dygn låg hon nedsövd efter flera operationer i Uppsala.

Tretton dygn är många långa stunder och hopp och förtvivlan kämpade ständigt om herraväldet i hjärnorna på oss som var vakna. Vakna och ändå som bedövade. Tiden liksom stannade av. Allt som hände runt omkring spelade inte så stor roll. Ingenting var särskilt roligt. Allt som betydde något var hur prognosen var för Alice JUST NU. Telefonen var livsviktig och vid varje sms som plingade till stannade hjärtat för en stund. Kändes det som.

Min förkylning hade förstånd nog att dra sig tillbaka och jag kunde åka upp och vara med min dotter och Alice i fyra dagar. Den dag jag åkte hem var den dag de kunde ta henne ur sövningen och ta bort respiratorn. Sen följde ytterligare en tid i Uppsala med mer hopp än förtvivlan. En tid då hon sakta kom tillbaka mer och mer både till kropp och själ.

Och nu är hon tillbaka på sjukhuset i vår stad. Benet behöver lite extra omsorg och kommer ta sin lilla tid men huvudet, hjärnan allt det viktiga fungerar som tidigare. Hon minns, hon pratar, hon ser, hon läser, hon drar sina härliga Alice-skämt, hon äter, hon svingar sig i och ur rullstolen (det fick jag kännedom om precis just nu när jag skriver detta) och hon är glad igen.

Livet är så dyrbart och kärt. Jag är så tacksam. Så glad. Tårarna fortsätter trilla titt som tätt, men nu är det av glädje och lättnad.

Min syster virkade en olyckskompis med samma skador som Alice och skickade upp till henne. Så fint gjort!

Jag klarade det!

Tack Dödergök och Stickamera för ett pedagogiskt och mycket inspirerande upplägg av denna Koft-KAL. Oj så mycket jag lärt mig som jag kommer ha användning av framöver, smarta tricks och tips och hur jag ska tänka.

Måndagar var en lång tid spännande dagar att se fram emot, inget de är annars direkt men nu var det dagen då Dödergök släppte ännu ett kapitel i KAL-en.

Det har också varit inspirerande och trevligt att följa alla andra deltagare och se hur de valt att göra sin kofta. Så många olika varianter gällande garn, modell, m.m. så jag har idéer som räcker decennier framöver.

Jag tycker min kofta blev helt som jag tänkte när jag gjorde min skiss. Enklaste enkla baskofta med fokus på att den ska vara skön och sitta bra. En vardagskofta helt enkelt. Och det har den blivit och har varit med mig på jobbet många gånger redan.

Min tanke var att jag i det här avslutande koft-inlägget skulle samla ihop och skriva ner hur jag kommit från skiss till färdig kofta, men det har jag lagt ner. I går tog vi i alla fall en snabb telefonbild av hur tröjan ser ut på mig och jag tvekade länge om jag skulle lägga in bilden här eftersom jag ser både glåmig och trött ut, vilket jag är och vilket har sin anledning...

... för klockan tre i lördags eftermiddag tryckets pausknappen in i mitt liv.

Då fick jag det där telefonsamtalet ett mormorshjärta alltid fasar för. "Mamma, vi är på väg i ambulans till Uppsala med lilla A efter en olycka i pulkabacken". Nu ligger vårt lilla älskade hjärta nedsövd efter operation i både ben och huvud. Nedsövd för att inte stressa kroppen med smärtan. Prognoserna är försiktigt goda och nu ska vi "bara" vänta och hoppas, hoppas, hoppas.

En envis förkylning inne på tredje veckan nu gör att jag känner vanmakt och frustration över att inte kunna besöka min dotter och mitt barnbarn på sjukhuset, inte heller stötta hennes övriga barn eftersom de ligger i startgroparna och bara vill upp till sin syster så fort hon inte behöver vara sövd längre. Att då bli smittad av mormor skulle vara en katastrof.

Uppmaningen man ofta ser och hör "Var rädda om varandra" har fått en djupare innebörd för mig nu... så... Var rädda om varandra!

Koftan är klar!

Nu är den färdig, bara att börja använda. Min uppifrån och ned kofta stickad tillsammans med Stickamera, Dödergök och en massa andra inspirerande medstickare i en Knit-a-long.

Jag har inte bara fått en kofta som sitter skönt och bra, jag har dessutom lärt mig en hel massa saker och ser fram emot det häfte från Knit-a-longen som är utlovat eftersom det här definitivt inte är min sista kofta eller tröja stickade efter mina egna mått. I huvudet trängs det av idéer och uppslag till nästa projekt. Synd att jag är en sådan långsam stickare med, enligt mig själv, lite för lite sticktid. ;0)

Återkommer (kanske) med bilder då jag befinner mig i koftan, måste bara ha lite hjälp från någon som inte är här för tillfället.

Och knapparna då? Ja det blev nyinköpta knappar i metall och dom känns helt rätt till denna baskofta.

Nu tror jag att min Siri ska få lite mindre tajta ärmar. Bara att börja repa upp...

Jag behöver ditt råd

Nu har jag blivit så velig vad gäller knappar till min kofta. Passar de här till koftan tycker du?

När jag planerade trodde jag mina knappar, fyndade på Erikshjälpen i Säffle i somras, skulle bli fina till min kofta. Men nu när jag lägger ut dom blir jag osäker. Tycker att det kanske blir en allt för markerad pricklinje mitt fram och att koftan istället ska ha några diskretare knappar som smälter in bättre.

Snälla. Hjälp en velpotta.

Tröja med flaggmönster

Så kallar Maja Karlsson på Husmorsskolan den här tröjan som jag för en tid sedan såg i någon blogg och jag är nästan helt säker på att det var Lindas Lantliga. Mönstret till tröjan var med i en bilaga till Allers och det har krävt lite detektivarbete och hjälp från flera personer innan jag så fick mönstret i min hand.

Sista dagen på Drops rea av Nepal, som mönstret rekommenderar, rusade jag in och köpte en hel kasse full med grått och vitt garn.

Vimplar har jag älskat sedan jag första gången såg dom hos Maria då hon visade sin vackra tröja Sergel. Själv är jag inte så driven att jag kan skapa vimplarna så de stämmer överallt och blev därför själaglad när jag hittade Majas version.

Jag har valt att börja med 1+1 resår och la upp till den med metoden Cable Cast On. Ny för mig. Den verkar lagom elastisk och skön att ha nertill just där måtten på mig har en benägenhet att förändras lite från nu till då. Hrmmm.

I övrigt inväntar jag måndag och Dödergöks tips och råd inför det här med blockning och slutförande av koftan i KALen.

En kropp och två ärmar...

...det är allt man ser på den här lilla bilden, fler detaljer går inte att skönja. Men nu är det i alla fall dags för mig att plocka upp för hals- och knäppkanter samt att (först) bestämma mig för knappar, hur stora, vilken färg, vilken typ och hur många. Och det är minsann inga lätta beslut...

Nervpirr

Lördag morgon, för det är väl lördag idag? Man blir lätt vilsen när helgdagar och vanlig helg avlöser varandra. Vilsen kanske, men himla nöjd och glad vaknade jag tidigt i morse och visste att nu, just nu idag ska det ske. Jag ska steeka min Siri som legat färdigstickad en lång tid i väntan på mod och dagsljus. Det här blir min allra första steek.

Jag börjar med att släpa fram min gamla fina symaskin så den står beredd (och så jag inte än en gång skjuter på det här projektet).

Sedan plockar jag fram bästa Dödergöks beskrivning och läser igenom den än en gång för att göra allt så rätt det bara går. Markerar mina mittmaskor...

.
.. och sedan syr jag sicksack i två omgångar och så en raksöm över alltihop. Livrem och hängslen.

Och nu kommer det. Själva klippandet. *svälj*

Jag tror det fungerade...
Några djupa andetag, en kopp lugnande kaffe och sedan blir det till att leta fram mönster, garn och knappar för att göra klart det sista.

Men innan det tänker jag ta en tur ut i det vackra och soliga vintervädret.