torsdag 19 februari 2015

Nu andas jag ut!

Den 24 januari kraschade mitt barnbarn i pulkabacken och fick svåra skall- och benskador.

Tretton långa dygn låg hon nedsövd efter flera operationer i Uppsala.

Tretton dygn är många långa stunder och hopp och förtvivlan kämpade ständigt om herraväldet i hjärnorna på oss som var vakna. Vakna och ändå som bedövade. Tiden liksom stannade av. Allt som hände runt omkring spelade inte så stor roll. Ingenting var särskilt roligt. Allt som betydde något var hur prognosen var för Alice JUST NU. Telefonen var livsviktig och vid varje sms som plingade till stannade hjärtat för en stund. Kändes det som.

Min förkylning hade förstånd nog att dra sig tillbaka och jag kunde åka upp och vara med min dotter och Alice i fyra dagar. Den dag jag åkte hem var den dag de kunde ta henne ur sövningen och ta bort respiratorn. Sen följde ytterligare en tid i Uppsala med mer hopp än förtvivlan. En tid då hon sakta kom tillbaka mer och mer både till kropp och själ.

Och nu är hon tillbaka på sjukhuset i vår stad. Benet behöver lite extra omsorg och kommer ta sin lilla tid men huvudet, hjärnan allt det viktiga fungerar som tidigare. Hon minns, hon pratar, hon ser, hon läser, hon drar sina härliga Alice-skämt, hon äter, hon svingar sig i och ur rullstolen (det fick jag kännedom om precis just nu när jag skriver detta) och hon är glad igen.

Livet är så dyrbart och kärt. Jag är så tacksam. Så glad. Tårarna fortsätter trilla titt som tätt, men nu är det av glädje och lättnad.

Min syster virkade en olyckskompis med samma skador som Alice och skickade upp till henne. Så fint gjort!


3 kommentarer:

  1. Åh vad skönt att hon är på väg tillbaka! Blir glad att höra det!

    SvaraRadera
  2. Vad skönt att hon mår bättre och är på väg tillbaka !
    Min son var med om en olycka för två år sen där han förlorade ena ögat :( det kunde ha gått mer illa men han hade änglavakt ❤️
    Vet känslan gråten allt ..
    Skickar er en massa energikramar
    Sanna

    SvaraRadera
  3. Oj, vilken hemsk upplevelse, men så otroligt skönt att hon repade sig! Förstår att tårarna trillar.

    SvaraRadera