Måndagar var en lång tid spännande dagar att se fram emot, inget de är annars direkt men nu var det dagen då Dödergök släppte ännu ett kapitel i KAL-en.
Det har också varit inspirerande och trevligt att följa alla andra deltagare och se hur de valt att göra sin kofta. Så många olika varianter gällande garn, modell, m.m. så jag har idéer som räcker decennier framöver.
Jag tycker min kofta blev helt som jag tänkte när jag gjorde min skiss. Enklaste enkla baskofta med fokus på att den ska vara skön och sitta bra. En vardagskofta helt enkelt. Och det har den blivit och har varit med mig på jobbet många gånger redan.
Min tanke var att jag i det här avslutande koft-inlägget skulle samla ihop och skriva ner hur jag kommit från skiss till färdig kofta, men det har jag lagt ner. I går tog vi i alla fall en snabb telefonbild av hur tröjan ser ut på mig och jag tvekade länge om jag skulle lägga in bilden här eftersom jag ser både glåmig och trött ut, vilket jag är och vilket har sin anledning...
... för klockan tre i lördags eftermiddag tryckets pausknappen in i mitt liv.
Då fick jag det där telefonsamtalet ett mormorshjärta alltid fasar för. "Mamma, vi är på väg i ambulans till Uppsala med lilla A efter en olycka i pulkabacken". Nu ligger vårt lilla älskade hjärta nedsövd efter operation i både ben och huvud. Nedsövd för att inte stressa kroppen med smärtan. Prognoserna är försiktigt goda och nu ska vi "bara" vänta och hoppas, hoppas, hoppas.
En envis förkylning inne på tredje veckan nu gör att jag känner vanmakt och frustration över att inte kunna besöka min dotter och mitt barnbarn på sjukhuset, inte heller stötta hennes övriga barn eftersom de ligger i startgroparna och bara vill upp till sin syster så fort hon inte behöver vara sövd längre. Att då bli smittad av mormor skulle vara en katastrof.
Uppmaningen man ofta ser och hör "Var rädda om varandra" har fått en djupare innebörd för mig nu... så... Var rädda om varandra!
Vilken fin kofta du har stickat! Känner också inspirationen flöda efter att se alla fina koftor!
SvaraRaderaLördags var sannerligen inte en bra dag. I mitt liv försvann min älskade farmor som dog. Den sista länken till den generationen, mitt extra hem som liten och min läromästare i hantverk. Men hoppas att det går bra för ditt barnbarn och att det blir en snabb läkning och tillfriskning!
Tack snälla du!
RaderaJag såg bilden på din farmor på bloggen och förstår din saknad. Ta väl vara på det fina hantverksarv du fått av henne.
Snygg kofta!
SvaraRaderaFy , det går rysningar i kroppen när jag läser om ditt barnbarn. Det är något man inte vill uppleva. Kommer ihåg när mitt ena barnbarn skulle opereras när hon var 1 dag gammal. Den dagen gick vi i dvala och bara väntade på telefonen.
Hoppas du blir av med förkylningen så du kan hälsa på dem.
Tack Eva!
RaderaJa den dvalan känner jag mig bekant med nu. Tiden står still och ändå rusar den, känns som evigheter sedan allt var precis som vanligt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHimla snygg! Sitter jättebra på dig! // Ulrica =o)
SvaraRaderaKoftan blev jättefin!
SvaraRaderaHoppas att allt går bra med barnbarnet. Krya på dej!
Så fruktansvärt oroligt när något sådant händer. Skickar varma kramar och tankar till dig och de dina och hoppas att allt går bra för lilla A.
SvaraRaderaJust så är det. Vi behöver vara rädda om varandra.
Hoppas du kryat på dig nu och du: koftan är jättefin!
Kram
Så fruktansvärt oroligt när något sådant händer. Skickar varma kramar och tankar till dig och de dina och hoppas att allt går bra för lilla A.
SvaraRaderaJust så är det. Vi behöver vara rädda om varandra.
Hoppas du kryat på dig nu och du: koftan är jättefin!
Kram
Så fruktansvärt oroligt när något sådant händer. Skickar varma kramar och tankar till dig och de dina och hoppas att allt går bra för lilla A.
SvaraRaderaJust så är det. Vi behöver vara rädda om varandra.
Hoppas du kryat på dig nu och du: koftan är jättefin!
Kram
Åh, vilken fin kofta! Den ska du vara stolt över!
SvaraRadera